Official Software
Get notified when we add a new BugattiVeyron Manual

We cover 20 Bugatti vehicles, were you looking for one of these?

Summary of Content
TransportMagasinet bläddrar i Volkswagens familjealbum: BUGATTI i t t a g Bu Av de sexton varumärken som trängs i VW-koncernens familjealbum är Bugatti tveklöst det mest mytomspunna och dessutom det starkaste, snabbaste – och dyraste. Text: Björn Sundfeldt Foto: Bugatti 30 TransportMagasinet VW_2_14_Bugatti.indd 30 2014-04-15 14.19 re o t Etatti g u B Ettore Bugatti, 24 år gammal och redan teknisk direktör. TransportMagasinet 31 VW_2_14_Bugatti.indd 31 2014-04-15 14.20 Jean Bugatti, här 20 år gammal, hade ärvt faderns tekniska begåvning och blev tidigt dennes närmsta medarbetare – men dog dessvärre också alltför tidigt. Vid endast 30 års ålder körde han ihjäl sig när han väjde för en berusad cyklist. För sin andra bil fick han medalj på den internationella bilutställningen i milano 1901. en senaste modellen av Bugatti Veyron 16.4 Super Sport har en W16-motor på 1 200 hk och 1 500 Nm och en toppfart begränsad till 415 km/h. Utan strypkoppel toppar den 431 km/h, men då tar däcken slut efter några minuter. Veyron Super Sport är därmed världens snabbaste gatregistrerade bil och den räknas också som den dyraste: 1 912 500 euro, ungefär 17 000 000 kronor. Men det är ändå billigt jämfört med vad en del av dess föregångare betingar. En sällsynt och eftertraktad modell som till exempel Bugatti Atlantic eller Royale kan kosta uppåt hundra miljoner och drygt det… Ettore Isidoro Arco Bugatti föddes i Milano den 15 september 1881 som äldste son till Carlo och Theresa Bugatti i Milano. I den välbeställda familjen fanns många konstnärer inklusive pappa Carlo, känd skulptör och möbeldesigner. Föräldrarna hoppades att unge Ettore skulle följa i sin fars konstnärliga fotspår, medan hans yngre bror Rembrandt – märkligt nog med tanke på namnet – borde satsa på en teknisk karriär. Det blev tvärtom: Rembrandt blev berömd skulptör, Ettore byggde berömda bilar. Det säger sig självt att det här i TransportMagasinet inte finns utrymme för hela Ettore Bugattis liv och gärning i detalj, men en kort biografi och en närmare titt på några av hans mest berömda bilar kan vi i alla fall bjuda på. Efter skolan studerade Ettore en kort tid på Academy of Arts i Milano, men han upptäckte snart att bilar var mer D T55 Roadster, Jean Bugatti 1931 32 TransportMagasinet VW_2_14_Bugatti.indd 32 2014-04-15 14.20 intressant än konst. 16 år gammal började Ettore i stället som lärling hos cykeltillverkare Prinetti & Stucchi och lärde sig hur mekaniska tingestar fungerar. Han studerade aldrig teknik på något universitet utan lärde sig bilteknik genom praktiskt arbete på olika verkstäder. På konstakademin hade han utvecklat sin talang för teckning och han skissade och designade maskiner i rasande fart. Varje dag fyllde han många sidor i sina sedermera berömda anteckningsblock (över 20 000 av hans skisser finns bevarade) och han ritade inte bara bilmodeller: Ettore spottade fram idéer om tekniska förbättringar för allt från fiskebåtar och spagettimaskiner till medicinska instrument och – förstås – bilar och motorer. Han tyckte sig se utrymme för förbättringar i nästan allt och blev så småningom innehavare av 500 patent! Ettore byggde sin första bil, Type I, slutet av 1890-talet. För sin andra bil, Type 2, fick han medalj på den internationella bilutställningen i Milano 1901. Den konstruktionen väckte biltillverkaren De Dietrichs intresse och Ettore flyttade endast 20 år gammal till det då tyska Elsass för att arbeta som konstruktör och teknisk direktör. Under tiden hos De Dietrich konstruerade han flera olika bilmodeller som han tävlade flitigt med. 1904 började han jobba hos Mathis i Strasbourg och två år senare hos gasmotortillverkaren Deutz i Köln. 1907 gifte Ettore sig med Barbara Maria Giuseppina Mascherpa, vilket med tiden resulterade i fyra barn. Under tiden hos Deutz byggde Ettore en egen liten och lätt bil i sin källare. Det blev Type 10, som lade grunden för Bugattis egen tillverkning. 1909 gick flytten tillbaka Elsass, där han började bygga Bugatti-bilar i ett nedlagt färgeri som han hyrde i staden Molsheim. Efter första världskriget – då Bugatti byggde flygmotorer – hamnade Molsheim i Frankrike och Bugatti räknas därför som ett franskt bilmärke. Trots flackandet mellan olika länder förblev Ettore italiensk medborgare i hela sitt liv. Ettore var en noggrann på gränsen till petig konstruktör som inte gärna använde standardkomponenter. Nästan allt, ner till minsta skruv och mutter, tillverkades om möjligt i den egna fabriken – som givetvis använde egentillverkad maskinutrustning vid tillverkningen. 1921 köpte Ettore fabrikslokalerna som han tidigare hyrt och snart köpte han också ett slott i Molsheim. Château St Jean blev en bostad värdig en framgångsrik bilfabrikör. 1920-talet blev Ettore Bugattis decennium. Hans tävlingsbilar Type 13 Brescia och Type 35 vann allt som var värt att vinna. Bugattis bilar var lätta och hade avancerad motorteknik med bland annat överliggande kamaxlar och flerventilsteknik. Oftast var de också snygga bilar, ibland rentav vackra, och de flesta hade den karaktäristiska hästskoformade kylarmaskeringen. Ettore var estet, han var road av att rida och klädde sig gärna i ridkläder även om det inte fanns en häst på flera mils avstånd. Ettore var också en konservativ herre som inte gärna anammade nymodigheter som han inte själv utvecklat, och i början av trettiotalet blev Bugattis bilar allt oftare frånkörda av modernare konkurrenter. Bugattis sportvagnsracer ”Tank” fanns i flera utföranden som Type 32 (bilden) och Type 57C. Två Type 35 leder Monacos Grand Prix 1923. Berömd förare i berömd Bugatti: Louis Chiron i Type 35. Ettores äldste son hette Gianoberto Maria Carlo men kallades Jean. Han blev tidigt faderns närmaste medarbetare och övertog successivt allt mer av konstruktions- och designarbetet, som han snabbt visade sig ha stor fallenhet för. Eftersom tävlingsbilarna inte längre hängde med i konkurrensen, blev Jeans sportbilar Type 55 och Type 57 allt viktigare för firmans intäkter – men även de blev allt svårare att sälja under depressionens 1930-tal. Men företaget klarade sig ändå hyggligt tack vare en ökande tillverkning av rälsbussar som drevs av den jättelika 12,8-litersmotorn som ursprungligen konstruerats för Bugattis superlyxbil Royale. 1937 vann Bugatti Le Mans 24-timmars lopp med en Type 57 C ”Tank” och 1939 upprepades triumfen med samma modell. Detta räknas som Bugattis sista stora seger – men den 11 augusti 1939, alltså bara några veckor före andra världskrigets utbrott, förbyttes triumfen i tragedi. Endast 30 år gammal körde Jean ihjäl sig vid en testkörning med just den Type 57 C som ett par månader tidigare vunnit Le Mans. Jean tvingades väja för en berusad cyklist, tappade kontrollen och sladdade med cirka 200 kilometer i timmen in i ett träd. Han omkom omedelbart. Jeans död medförde att Ettore tappade stinget och det mesta av intresset för företaget. Efter andra världskriget konfiskerade franska staten stora delar av näringslivet och ägarna var tvungna att bevisa att de aldrig samarbetat med de tyska ockupanterna för att få tillbaka sina företag. Ettore fick tillbaka kontrollen över företaget 1947, men dog 66 år gammal den 21 augusti i lunginflammation. Då hade Bugatti byggt cirka 7 900 bilar. TransportMagasinet 33 VW_2_14_Bugatti.indd 33 2014-04-15 14.20 Ettores yngste son Roland försökte utan framgång driva företaget vidare, men det tynade sakta bort. 1951 tillverkades de sista bilarna avsedda för försäljning och under resten av 50-talet arbetade man sedan förgäves med olika tävlingsprojekt för att försöka blåsa nytt liv i varumärket. Bland annat gjorde man 1956 ett försök att ge sig in i Formel 1 med Bugatti Type 251, men Roland var inte en lika briljant konstruktör som sin far och bror och i början av 1960-talet tvingades man lägga ned verksamheten. 1963 såldes Bugatti till Hispano-Suiza, som då huvudsakligen tillverkade flygmotorer, och 1977 dog Roland Bugatti – men inte varumärket Bugatti. 1987 köpte den italienska affärsmannen Romano Artioli – med maffiapengar, enligt envisa rykten – rättigheterna till namnet Bugatti. I en ny fabrik i Campo nära Modena skulle det byggas en ny Bugatti supersportbil. Den 15 september 1991, på Ettore Bugattis 110:e födelsedag, presenterades EB 110 i Paris. Det dröjde dock några år innan modellen började säljas och lågkonjunkturen medförde att affärerna gick knackigt. Efter cirka 140 byggda EB 110 gick Bugatti Automobili SPA i konkurs 1995. Prototypen EB 112, ritad av Giorgetto Giugiaros Italdesign, kom aldrig i produktion. Volkswagen köpte Bugatti 1998 och presenterade i rask takt tre prototyper; EB 118 på bilsalongen i Paris, EB 218 ett halvår senare på bilsalongen i Genève och ytterligare ett halvår senare 18/3 Chiron (döpt efter tävlingsföraren Louis Chiron) på bilsalongen IAA i Frankfurt. Två år senare, på IAA 2001, är det så dags för EB 16/4 Veyron (efter tävlingsföraren Pierre Veyron). Volkswagens starke man Ferdinand Piech hade spikat fyra kriterier för Veyron. Den skulle toppa minst 400 km/h, ha minst 1 000 hk (den första versionen hade 1 001 hk), klara 0-100 km/h på mindre än tre sekunder – och man skulle kunna köra till Operan i den. Alla kriterierna uppfylldes. Volkswagen har flyttat tillbaka produktionen till Molsheim i Frankrike och där tillverkas alltså nu världens snabbaste och dyraste bil, Bugatti Veyron 16.4 Super Sport. Fotnot: Fordonsmärken inom VW-koncernen. Personbilar: Audi, Bentley, Bugatti, Lamborghini, Seat, Škoda, Porsche, Volkswagen. Mc: Ducati. Lastbilar: MAN, Scania. Vilande: Auto Union, DKW, Horch, NSU, Wanderer. Bugattis bästa Företaget tynade sakta bort. 1951 tillverkades de sista bilarna avsedda för försäljning. Type 57 presenterades 1934 och räknas som den sista ”riktiga” Bugattin, men var inte en utan flera olika bilar. Jean Bugatti svarade för konstruktionen och han ritade även modellens standardkarosser. Motorn var en 3,3-liters rak sexa med dubbla överliggande kamaxlar och en relativt modest maxeffekt på 135 hk. Chassit var av den vanliga Bugatti-typen med stela axlar och omvänd kantileverfjädring bak. Type 57S var en helt omkonstruerad sportversion med ett kortare och lägre chassi. Trots Ettores invändningar försåg Jean bilen med en halvindividuell typ framhjulupphängning och för att kunna montera motorn så lågt som möjligt hade 57S torrsumpsmörjning. 57S var dubbelt så dyr som en vanlig 57:a och den ersattes från 1938 av 57C. Under sex år byggdes totalt 710 Type 57 i olika utföranden. Type 57S tillverkades endast i 43 exemplar och av dem var fyra den berömda Atlantic-modellen (bilden ovan) med en vackert svepande kupékaross i aluminium. Två Atlantic överlevde och finns nu i USA. Atalante var liksom Atlantic en tvådörrars kupé men hade inte lika avancerad design och byggdes både på 57 och 57S-chassin i totalt 17 exemplar. Type 57G ”Tank” var tävlingsversionen av Type 57 och utseendemässigt den raka motsatsen till den vackra Atlantic. Bugatti Veyron presenterades 2001 med en W16-motor på 7 993 cm³ som levererade en maxeffekt 1 001 hk (736 kW) och ett vridmoment på 1 250 Nm. Motorn har 4 turboladdare, 4 överliggande kamaxlar, 64 ventiler och 10 kylare. Veyron klarar 0–100 km/h på 2,5 sekunder, 0–200 km/h på 7,3 sekunder, 0–300 km/h på 16,7 sekunder och 0–400 km/h på 55,6 sekunder. Den senaste modellen Veyron SS (super sport) har 1 200 hk och en toppfart på 431 km/h – men då smälter däcken efter några minuter. Bugatti utvecklar nu en efterträdare till Veyron, som väntas få hybridmotor och ännu högre effekt. 34 TransportMagasinet VW_2_14_Bugatti.indd 34 2014-04-15 14.20 Type 13 var Bugattis första serieproducerade bil. Den presenterades 1910 och byggdes ända till 1926. 1913 ersattes bakaxelns vanliga bladfjädrar av omvänd så kallad kantileverfjädring, vilket sedan blev standard på alla Bugatti. Den lätta (450 kg) Type 13 var en framgångsrik tävlingsbil. 1914 fick den en av världens första fyrventilsmotorer och 1921 tog Type 13 de fyra första platserna vid Italiens GP i Brescia. Alla Bugattis tävlingsbilar med fyrventilsmotor har därefter tillnamnet ”Brescia”. Type 41 Royale skulle bli världens bästa bil. Ettore siktade på 25 bilar för världens kungligheter. Royale byggdes som andra Bugatti – bara mycket större. Axelavstånd 4,3 meter och världens största personbilsmotor: Rak åtta, treventilsteknik, en överliggande kamaxel – 12 736 cm3! Det enorma vridmomentet gjorde att tre växlar räckte: en startväxel, en direktväxel och en överväxel. Toppfart drygt 160 km/h. Stel bladfjädrad framaxeln, dubbla kantileverfjädrar bak. Gjutna aluminiumfälgar med 36 tum höga däck. Sex bilar byggdes, tre såldes – ingen till någon kunglighet. För dyra bilar, för dåliga tider. De tre osålda bilarna behölls av familjen Bugatti fram till femtiotalet. Alla Royale finns kvar; två på Bugattimuséet i Mulhouse, två ägs av VW. Type 35 var 1920-talets mest framgångsrika tävlingsbil. Byggd i cirka 200 exemplar vann den bortåt 2 000 biltävlingar. Motorn i Type 35 var en 2-liters rak åtta med enkel överliggande kamaxel och tre ventiler per cylinder. Senare kom kompressormatning och större motorer. Type 35 var på sin tid den enda bilen kunde användas både på vanliga vägar och på tävlingsbanan. Jean Bugatti, 23 år gammal, med Bugatti Royale nr 3, ”Cabriolet Weinberger”. TransportMagasinet 35 VW_2_14_Bugatti.indd 35 2014-04-15 14.20 Världens främsta Bugattiritz Schlumpf förälskade sig i bilar bakom ratten i en Type 35, den legendariska Bugatti-racern som tillskrivs två tusen segrar. Fritz körde bland annat flera bergstävlingar i Alsace med sin Type 35, som han köpte 1939. På den tiden hade Fritz och hans äldre bror Hans, två prominenta finansmän, precis investerat sin förmögenhet i textilindustri. Deras spinneri inte långt från Mulhouse var hjärtat i en verksamhet, som de sedan utvecklade efter andra världskriget genom en mycket aggressiv företagspolicy. 1957 köpte bröderna ett företag i Mulhouse, och där började sedan Fritz i största hemlighet att bygga upp en kollektion av gamla bilar. Han hade en särskild förkärlek för europeiska bilar i allmänhet och för Bugatti i synnerhet, och för att spåra upp så många som möjligt bad han företagets representanter i olika länder att agera spanare. Genom dem kom han i kontakt med en viss Raffaelli, en verkstadsägare i Marseille som också samlade på Bugatti, och som nu blev en av hans huvudleverantör. Andra spanare letade runt om i Europa och vissa även i USA. 1962 fick Fritz veta att en rik amerikan, John W. Shakespeare, skulle sälja en kollektion som bestod av minst 30 Bugatti, inklusive en av sex byggda Royale. Schlumpf bjöd 70 000 dollar, Shakespeare begärde 100 000. De två herrarna möttes aldrig, men under två år förhandlade en expert med säljaren och beräknade värdet på bilarna med utgångspunkt från deras kondition, som ibland var riktigt dålig. Expertens rekommendation var att inte köpa alla bilarna, men Fritz lyssnade inte. Han ville ha bilarna – och han ville ha alla! 1963 kunde de två parterna enas om ett pris på 75 000 dollar och på våren 1964 skeppades bilarna till Mulhouse. Men Fritz hade inte rullat tummarna under den långa förhandlingen. När Hispano-Suiza 1963 köpte resterna av Bugatti av Ettores son Roland, lyckades Fritz köpa Ettores gamla Royale Coupé Napoléon plus flera andra bilar, motorer, reservdelar och arkiv. På bara några år hade Fritz fått ihop en samling om 560 fordon. Eftersom många av bilarna behövde en total över- F Överst den berömda Type 35, därunder ”hängande bilar” i entrén och exempel på variationen av bilar, allt från sent 1800-tal till Formel 1. Bilsamlingen hölls länge hemlig, här en tidig bild från brödernas ”garage”. 36 TransportMagasinet VW_2_14_Bugatti.indd 36 2014-04-15 14.21 - museum – en schlumpf Att samla bilar är en dyr passion och på 70-talet blev det kris inom textilindustrin. I princip står bilarna efter ålder, man kommer in vid de äldsta och vandrar mot modernare tider. Ovan glänser klenoden Bugatti Royale Coupe Napoleon, en av sex byggda. Här finns även restaurang och välsorterad bokhandel. syn, rekryterades 30 mekaniker, karossreparatörer och sadelmakare för att renovera klenoderna. Fritz hade sina bilar i fabrikens lagerlokaler i Mulhouse, men bara en handfull utvalda kände till bilskatten. I slutet av 60-talet började Fritz dock planera för att göra om sin samling till ett museum. Att samla bilar är en dyr passion och på 70-talet blev det kris inom textilindustrin. 1976 gick de anställda hos bröderna Schlumpfs företag ut i strejk för att protestera mot arbetslösheten. Detta blev början på ”The Schlumpf Affair”. Oförmögna att möta arbetarnas krav, och förföljda av kronofogdar och domstolsorder, flydde bröderna till Schweiz. Arbetarna ockuperade fabriken och hittade den fantastiska kollektionen i lagerbyggnaden. De gav den namnet ”Museum of the Workers” och erbjöd fritt tillträde för allmänheten mellan 1977 och 1979. Det var en gest som gav de strejkande mycket sympati, samtidigt som de arbetade för att sälja fordonssamlingen för att betala av företagets skulder och driva det vidare. Undersökningar visade på en hel del tvivelaktiga affärer. De 26 miljoner franc (då ungefär lika mycket i kronor) som det kostat att reparera bilarna och påbörja byggandet av ett museum, hade mestadels betalts av företaget; ett klart fall av bedrägligt nyttjande av företagets tillgångar. För att förhindra att bilarna såldes och skingrades bestämde en domstol att bilarna inte fick lämna franskt territorium. Sedan oktober 1980 förvaltas muséet av ”Proprietary Association for the National Motor Car Museum”, ett konsortium bestående av bland andra kommunen Mulhouse, handelskammaren och den franska automobilklubben. 1982 öppnade museet för allmänheten. Och 1989 stipulerade Paris appellationsdomstol att orden ”Collection Schlumpf” skulle läggas till i museets officiella namn – utan Fritz Schlumpf hade det ju inte funnits. Bilsemester i Europa? ”Collection Schlumpf” är ett måste: www.citedelautomobile.com/ Om du inte fått nog finns mer: www.bilmagasinet.dk/pages/1131. Ingen komplett lista, men en bra början. TransportMagasinet 37 VW_2_14_Bugatti.indd 37 2014-04-15 14.21